MITT LIV MED ÅCKY…

Man glömmer nog aldrig den där kalla vinter eftermiddagen, 17 mars 2009, när våran Pepsi äntligen började få verkar och det skulle bli valpar i huset. Det var både glädje, spänning och förväntning. Och som tur var så hade vi våra vänner Sven (kennel Ferdix) och Nina hos oss. Dom hade förresten åkt tur retur Karlstad/Deje och Munkfors i flera dagar ifall att det snart var dags, men inget hände förrän denna eftermiddag/kväll. Pepsi började får verkar och började bädda, men inga valpar kom. Och till slut, efter telefon samtal med veterinär Helen på Solstadens smådjursklinik, så beslutade Sven och Torbjörn sig för att åka ner till Karlstad med Pepsi där Helen och Marie försökte få igång förlossningen. Och snäll och tålmodig som Pepsi är så fann hon sig i allt dom gjorde utan att säga något. Men ingenting hände, och efter mycket om och men så beslutade Helen att det fick bli kejsarsnitt. Och så var det dags för Ferdix Å-kull att komma till värden någon gång mellan klockan 24.00 och 02.00 på natten den 18 mars 2009. Och hemma satt Nina och jag och väntade i spänning. Och sen vid 03.15 kom dom hem. Först Torbjörn med Pepsi och efter kom Sven med en handel korg full i valpar. Och där var det liv kan jag lova. Och här är första bilden på mor och barn………….. klockan 03.34

20090318 kl 03.34

Efter ett tag åkte Sven och Nina och vi gick å la oss för att försöka få några timmars sömn. Sen gick dagarna och valparna åt, sov och växte. Pepsi var en underbar mamma och hon accepterade sin små direkt och  pysslade med dom från första stund. Och jag kunde sitta i timmar och bara njuta av dessa små underverk. Någon säger att så små valpar inte är vackra, men för mig var dom det vackraste som fanns. (Vi hade varit med om detta en gång förut när Schiba hade sina små våren 2004 och jag bodde hos uppfödaren när dom blev  födda och tills jag tog hem dom när dom var 3 dygn och hade dom hemma  tills dom var 4 veckor).  Och jag var som friskast när jag hade dessa små varelserna i huset. Så snart jag hade tid och valparna blev  lite större så satt jag i valplådan / valphagen med små valpar som kravlade runt mina ben och somnade tätt tätt intill mig eller sin mamma. Jag strök på dom och höll dom intill mig. Och efterhand började dom bita och busa i min fingrar och kläder. Tror nog ingen som inte har varit med om detta kan fatta vilken lycka till är att få uppleva detta underverk. Man bara måste älskade dessa små och följa deras utveckling. När dom vid 10-11 dygnet börjar öppna sina ögon, när dom vid 2 veckors ålder börjar ta sina första staplande steg, som på nästa bild där dom är 2 veckor……………

valparna 2 veckor

Det var på Pepsi sin 5 års dag och här är en bild på henne och alla valparna…………………………. 20090401.

1 april 2009

 

Och när dom fick den första köttbullen vid 3 veckors ålder……………………… oj vad dom smaskade och åt.

8 april 2009

Och det var väl på den tiden jag blev kär på riktig…………………… (Vi började sätta halsband på valparna vid den tiden, många var det som tyckte vi var löjliga som köpte halsband till små valpar, men dom fick efterhand se att det var inte så dumt, dom var ju såååååååå otroligt lika dessa valparna i denna kullen. Några var självklart större och kraftigare än dom andra, men ändå var dom väldigt lika varann på många sätt). Vi skulle inte ha någon valp i denna kullen, vi hade ju redan 3 hundar (Schiba, Pepsi och min Golden Penny), men så började jag lägga märke till den ena valpen, en kraftfull hane med gult halsband. Hans ögon följde mig så snart jag var inne hos dom, och när jag satt i valphagen så låg han bredvid mig hela tiden. När jag kom med mat så satt han mitt i högen och följde mig med ögonen, när vi hade dom i köket så hade han hela tiden koll på vart jag var. Det var något särskilt med just honom. Fast jag tyckte såååååå mycket om dom alla. Vi hade vänner som kom och hälsade på valparna, barn som satt i valphagen hos dom. Nina och Sven var här ungefär en gång i veckan och valparna började vara tillsammans med dom andra tikarna i flocken. Det var aldrig något problem. Men denna lilla gula hanen………………………. Ja han vann mitt hjärta. Och en dag när Torbjörn kom hem så hade jag bestämt mig. “Jag skal ha honom” var det första jag sade när Torbjörn kom hem från jobbet en dag. Och sen………. ja då var han MITT ALLT. Men varför det blev så och varför det blev honom kan jag nog aldrig svara på.

Gul-hane 20090414

Jag kikade inte på honom hur han såg ut exteriört, jag skulle inte ha honom till något särskilt. Jag skulle bara ha honom som min kompis på promenader och träna lite lydnad osv. ting som jag tyckte var kul. Och visst kunde jag gå på någon utställning ibland, men det kvittade om det inte gick så bra. Jag älskade ju honom sååååååå mycket för just den han var. Det var en underbar vår och efterhand började vi ha valparna ute. Ibland var dom i en valphage och ibland var dom lösa på i trädgården………………………. det var en underbar tid.

18 april 2009

23 april 2009

29 april 2009

Och ofta, mycket ofta satt han vid min ben eller var i närheten av mig. Han var mattes pojke. Och nu hade valparna fått namn också och han het FERDIX ÅCKY.

Vi var mycket ute med valparna och det blev mycket fotografering. Och skulle jag sätta ut alla bilder här så hade jag nog aldrig blivit klar, men här kommer ivarjefall en bild där jag har en hög med valpar runt mig på gräsmattan och Åcky är självklart en av dom……………………….

1 maj 2009

Och så kom dagen då vi skulle lämna ner valparna till Sven. Det var den 4 maj 2009 och dom var nästan 7 veckor. Flera av valparna var redan tingade och vi skulle åka på semester till Norge. Tror nog aldrig jag har ångrat så mycket på att jag hade planlagt en semester som då. Jag måtte ju lämna från mig min älskade älskade Åcky i 2 veckor. Jag grät och jag stod med honom i min famn en lång lång tid innan vi åkte ned till Sven och jag  talade om för honom att jag skulle inte svika honom, jag skulle komma tillbaka, men mitt hjärta grät och tårarna trillade……………………….

4 maj 2009

Jag hade målat honom på vänstra öra och vänster höft för att vara helt säker på att han inte skulle bli sålt till någon annan medan jag var borta. Det gjorde så ont, fast jag visste ju att han och alla dom andra skulle få det sååååååå gott hos Sven och i sina nya hem. Men jag kan tala om att det nog inte fanns ett sekund på den semestern som jag inte tänkte på min älskade Åcky och äntligen var dagen där. 27 maj 2009. Vi kom från semestern och jag hade inte tid att åka hem först, det var raka spåret till kennel Ferdix för att hämta hem min hund………………………….

27 maj 2009

Och glädjen var STOOOOOOOOOOOR. Och han hade blivit stora pojken. Men han hade inte glömt mig. Och självklart inte jag honom heller.

Och sen gick tiden, vi gick på kurser och tränade lydnad, vi gick promenader och han var med mig över allt alltid. Han var min hund och skulle alltid vara det, trodde jag.

Sven ordnade MH-test för hela kullen i Maj 2010 och det gjorde han väldigt bra.

Sen var han med på några utställningar som också gick väldigt bra. Och det visade sig efterhand att han var en mycket bra hund exteriört.

Och då började problemet för mig. För då började folk masa om att han måtte ju meriteras………………….. Och jag sa nej “Han är min hund” och skal inte vara något annat. För jag visste att skulle han meriteras så var det Torbjörn som måtte göra det och det ville jag inte. Jag mådde dålig och folk tjatade. Sen gick det jättebra på utställningen i Ransäter 2011 och han fick Excellent med CK, blev klassvinnare i öppen klass och 2 bästa hane i  Bästa hanhund klass med Reserv Cacib…………….. Och visst var det roligt, men……………………

 

29 juli 2011

Åcky i Ransäter 30 juli 2011

 

Ja ivarjefall efter masse mas och tjat så har jag nu bestämt mig för att Åcky skal fortsätta vara min hund, han skal inte meriteras. Men visst kan det vara roligt att ställa ut honom ibland. Och är det någon som vill bruka honom i avel sådan han är nu så får dom gärna göra det. Han är ju trots allt en mycket bra hund både mentalt och exteriört. Men han behöver inte bli någon utställnings champion e.l. han kan vara den han är idag. En glad och lycklig schäfer som får vara med, som får massor av kärlek och som har det gott. Han är bra som han är och det får vara bra med det.

Och nu hoppas jag att alla kan respektera detta beslut och sluta att tjata. Det är ingen som säger något direkt till mig, men jag hör och jag vet. Jag bestämde från första början att han skulle vara min hund och därför har jag gjort honom till en sådan hund som jag skal klara av, så han är lite dämpad och lugn. Jag skulle ju inte göra något särskilt med honom och därför tänkte jag inte något på det men det märktes bl.a. på Korningen. Han klarade den och är KORAD. Men han var dämpad. Som tur var så insåg domarna det. Han var inte rädd och inte osäker och visst fanns det skärpa, men han var dämpad. Och det är jag som har gjort honom sådan för han skulle inte bli något annat än min kompis. Jag har fått den schäfer hunden JAG  vill ha, men andra människor har svårt att acceptera det. 

Men nu har jag försökt förklara hur jag känner och hur jag vill ha det.

Har ni några frågor så hör gärna av er.

Kramar från Gerd

DIN HUND…………..

En kall nos.
Ett par fuktiga, runda ögon.
En varm blick.
En tass som lyfts och ett huvud som läggs på sned.
Öron som försöker uppfatta och förstå….
Din hund.

Han bad inte att få komma till Dig.
Han bara kom för att Du ville ha honom.
Han kom till dig för att ge Dig vänskap då andra sviker, sympati då andra är emot Dig.
Han kom för att ge Dig kärlek då du känner dig utelämnad sällskap då Du är ensam.
Han gör dig på gott humör då du är ledsen, tar emot Dig med glädjetjut då Du äntligen kommer hem.
Han är någon som behöver Dig, någon att smeka, leka med och att ha roligt tillsammans med.
Han är beroende av Din omtanke och Din kärlek.
Han protesterar inte då Du missförstår honom.
Han är utelämnad till Dig på gott och ont.

Han ger Dig sköna avkopplande promenader.
Han ger Dig sällskap.
Han ger Dig kärlek och glädje.
Han vaktar och skyddar Dig.
Han varnar om främmande kommer.
Han överger Dig inte så länge han lever.
Han ger Dig trygghet.
Vad ger du ?